Du ser färger. Du känner smärta. Du upplever glädje, sorg, kärlek och rädsla.
Men här finns en väldigt djup fråga:
Hur kan fysisk materia skapa en inre upplevelse?
Detta är kärnan i det som inom filosofin kallas ”The Hard Problem of Consciousness” – medvetandets svåra problem.
Tänk på färgen röd
När du tittar på något rött träffar ljus dina ögon.
Rent fysiskt handlar det om elektromagnetiska våglängder.
- Ljuset träffar ögat.
- Ögat omvandlar informationen till elektriska signaler.
- Signalerna skickas vidare till hjärnan.
- Neuroner aktiveras och kommunicerar med varandra.
Hittills kan allt beskrivas fysiskt.
Men sedan händer något märkligt.
Du upplever rött.
Det finns en faktisk inre känsla av hur rött ser ut.
Och den upplevelsen är inte samma sak som att bara beskriva ljusets våglängd eller vilka nervceller som aktiveras.
Tänk på en person som aldrig har kunnat se
Du skulle kunna lära personen allt om rött.
Du kan förklara ljusets fysik. Du kan förklara ögats funktion. Du kan beskriva exakt vilka delar av hjärnan som aktiveras.
Men personen skulle fortfarande inte veta:
”Hur känns det faktiskt att se rött?”
Det är skillnaden mellan fysisk information och subjektiv upplevelse.
Samma problem finns överallt
Ta smärta.
Vetenskapen kan beskriva: skadan → nervsignaler → ryggmärgen → hjärnan.
Men det finns fortfarande en annan fråga:
Varför känns det överhuvudtaget som något?
Varför finns själva upplevelsen av smärta?
Eller tänk på smaken av honung.
Vi kan analysera molekylerna. Vi kan studera smaklökarna. Vi kan mäta signalerna i hjärnan.
Men den faktiska upplevelsen av sötma är något du själv upplever.
Detsamma gäller: färger, ljud, lukt, smak, smärta, glädje, sorg, rädsla, kärlek och tankar.
Vi har inte bara hjärnor som bearbetar information.
Vi upplever att vi existerar.
Det är detta som är ”The Hard Problem”
Vetenskapen kan undersöka vad som händer i hjärnan när du ser rött.
Men den djupare filosofiska frågan är:
Varför finns det överhuvudtaget en subjektiv upplevelse kopplad till dessa fysiska processer?
Varför är vi inte bara biologiska maskiner som tar emot information och reagerar på den utan någon inre upplevelse?
Varför finns ett ”jag” som upplever världen?
Det är det svåra problemet med medvetandet.
Materialismen får därför ett problem
Om verkligheten ytterst bara består av materia och fysiska processer måste materialisten förklara hur dessa processer ger upphov till subjektivt medvetande.
Man kan beskriva hjärnan mer och mer detaljerat:
atom → molekyl → cell → neuron → elektrisk aktivitet → hjärnaktivitet
Men frågan finns fortfarande kvar:
Varifrån kommer själva upplevelsen?
Att beskriva vad neuronerna gör är inte automatiskt samma sak som att förklara varför deras aktivitet åtföljs av ett medvetet ”jag”.
Här blir frågan om Gud relevant
Om medvetandet inte kan reduceras till en enkel beskrivning av materia, då finns det åtminstone goda skäl att ifrågasätta idén att materia är hela verkligheten.
Och då öppnas en större fråga:
Tänk om medvetandet inte ytterst kommer från blind och omedveten materia?
Tänk om dess yttersta källa istället är en medveten Skapare?
Ur ett islamiskt perspektiv är detta inte märkligt alls.
Materia är inte den yttersta verkligheten. Allah är.
Allah skapade materien. Allah skapade hjärnan. Och Allah skapade människans medvetande, förmåga att tänka, förstå, känna och uppleva.
Det medvetna kommer alltså ytterst inte från något som är självständigt från Gud.
Det kommer från Allah, som skapade både människan och hennes förmåga till medvetande.
Koranen riktar vår uppmärksamhet mot just detta
Allah säger:
”Och i er själva – ser ni då inte?”
Koranen 51:21
Titta inte bara på stjärnorna och universum efter tecken på Skaparen.
Titta på dig själv.
Din förmåga att tänka. Din förmåga att se. Din förmåga att höra. Din förmåga att uppleva världen.
Allah säger också:
”Allah förde er ut ur era mödrars sköten utan att ni visste någonting, och Han gav er hörsel, syn och hjärtan, för att ni skulle vara tacksamma.”
Koranen 16:78
Och Allah säger:
”Han som fulländade allt Han skapade och började människans skapelse av lera … sedan formade Han henne och blåste i henne av den ande Han skapat, och gav er hörsel, syn och hjärtan. Lite är ni tacksamma.”
Koranen 32:7–9