◆
Kristendomen
Islam och kristendomen delar profeter, berättelser och kärleken till Jesus, men skiljer sig i synen på vem han var.
Kristendomen är en religion som har ett gudomligt ursprung men som med tiden har genomgått förändringar i tro, teologi och religiös praktik. Islam börjar därför inte med att förneka kristendomen helt. Tvärtom bekräftar Koranen att Gud verkligen sände uppenbarelse till Jesus och att Jesus var en sann profet och Messias. Det som islam ifrågasätter är vad som hände med Jesu ursprungliga budskap efter honom och hur kristen teologi utvecklades under de följande århundradena.
Koranen säger:
”Han har sänt ned Skriften med sanningen, som bekräftar det som fanns före den. Och Han sände ned Tora och Evangeliet tidigare som vägledning för människorna.”
Koranen 3:3–4
Islam erkänner alltså Evangeliet, al-Injīl, som en uppenbarelse från Gud. Jesus fick ett budskap från Gud och sändes till Israels barn. Hans uppgift var inte att kalla människor till att dyrka honom själv, utan att kalla dem tillbaka till Gud.
Jesu ursprungliga budskap
Detta är den grundläggande islamiska synen på kristendomens ursprung: Jesus kom med samma grundläggande budskap som alla Guds profeter – dyrka den ende Guden och underordna dig Honom.
Koranen beskriver Jesus säga:
”Allah är min Herre och er Herre, så dyrka Honom. Detta är den raka vägen.”
Koranen 3:51
Jesu egna ord i Nya testamentet
Det finns flera delar av Nya testamentet som en muslim kan se som stöd för denna förståelse. Jesus säger själv:
”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.”
Johannes 17:3
Jesus skiljer här mellan den ende sanne Guden och sig själv som den som Gud har sänt. Han säger också:
”Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.”
Johannes 20:17
Jesus beskriver alltså Gud som sin Gud.
Även Jesu undervisning om Gud är tydligt monoteistisk. När han får frågan om det viktigaste budet svarar han:
”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en.”
Markus 12:29
Detta ligger nära islams centrala lära om tawḥīd, Guds absoluta enhet. Koranen säger:
”Säg: Han är Allah, den Ende. Allah, den Evige, som allt är beroende av. Han har inte fött och inte blivit född.”
Koranen 112:1–3
Var gick det snett enligt islam?
Ur islamiskt perspektiv ligger den avgörande brytpunkten efter Jesus. Jesus hade kallat människor till Gud, men efter hans bortgång uppstod olika uppfattningar om vem han egentligen var. Den tidiga kristna rörelsen bestod inte av en enda helt enhetlig grupp. Olika kristna grupper hade olika uppfattningar om Jesu natur, hans relation till Gud och vilken betydelse hans död hade.
Det är här de stora förändringarna började: Jesus, som hade kommit för att kalla människor till Gud, började själv bli centrum för en teologi om Guds väsen. Frågan gick från ”Vad lärde Jesus om Gud?” till allt större grad ”Hur ska Jesu gudomliga status förstås?”
Paulus roll
Paulus spelar en viktig roll i denna diskussion. Paulus var inte en av Jesu ursprungliga lärjungar under Jesu jordiska verksamhet. Han kom in i den kristna rörelsen efter Jesu död och beskrev sin kallelse som något han fått genom en uppenbarelse. Hans brev blev senare en mycket viktig del av Nya testamentet och fick enorm betydelse för kristen teologi.
Det historiska påståendet är snarare att Paulus kom att spela en mycket stor roll i hur den tidiga kristna tron formulerades. I hans brev står Jesu död och uppståndelse i centrum och Jesus får en mycket hög teologisk status.
De fyra evangelierna
Sedan kommer nästa problem: de fyra evangelierna skrevs efter Jesu liv och är inte självskrivna av Jesus. Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättar om Jesus och hans undervisning, men de representerar den tidiga kyrkans vittnesbörd om Jesus. Evangelierna skiljer sig dessutom åt i detaljer, perspektiv och teologiskt fokus. För islam väcker detta frågan om hur Jesu ursprungliga Evangelium, den uppenbarelse som Gud gav Jesus, förhåller sig till de senare evangelietexterna.
Detta betyder inte att islam måste säga att allt i evangelierna är falskt. Tvärtom kan en muslim peka på de många delar som fortfarande bevarar Jesu sanna undervisning – särskilt hans monoteism, hans böner till Gud, hans underkastelse inför Gud och hans uppmaning att dyrka Gud.
Problemet uppstår när andra teologiska idéer börjar dominera.
Striden om Jesu natur och kyrkomötena
Under de första århundradena fanns det kristna grupper som hade olika uppfattningar om Jesus. Vissa betonade hans mänsklighet och såg honom främst som Guds utvalde Messias, medan andra utvecklade en allt starkare förståelse av hans gudomlighet. Kyrkofäder som Justinus Martyren och Origenes försökte med filosofiska begrepp förklara relationen mellan Gud och Kristus. Detta visar att frågan om Jesu natur var föremål för omfattande diskussion.
Sedan kom 300-talet och den stora konflikten mellan Arius och hans motståndare. Arius menade att Sonen inte var evig på samma sätt som Fadern. Hans motståndare, särskilt Athanasius, försvarade Sonens fulla gudomlighet. Konflikten blev så omfattande att kejsar Konstantin sammankallade kyrkomötet i Nicaea år 325.
Där fastställdes att Sonen är homoousios, ”av samma väsen”, som Fadern. Men det är viktigt att förstå att Nicaea inte avslutade diskussionen. Konflikterna fortsatte under flera årtionden. Olika kejsare, biskopar och teologiska grupper kämpade om vilken kristologi som skulle dominera. Till slut utvecklades den nicenska trosbekännelsen vidare vid Konstantinopel år 381.
Detta är en avgörande historisk punkt. Om Jesu gudomlighet och treenigheten hade varit en helt enkel och otvetydig lära som alla kristna hade förstått på exakt samma sätt från början, varför behövdes då århundraden av teologiska konflikter och kyrkomöten för att fastställa den korrekta formuleringen?
Islam menar att svaret är att den ursprungliga enkelheten hade gått förlorad.
Treenighetsläran
Jesus hade sagt: ”Herren vår Gud, Herren är en.” Han hade sagt att Fadern var hans Gud. Han hade bett till Gud. Han hade kallat sig den som Gud sänt. Men senare generationer började använda filosofiska begrepp för att förklara hur Jesus kunde vara Gud och samtidigt hur Gud kunde vara en.
Resultatet blev treenighetsläran: en Gud i tre personer.
Islam ser detta som just den typ av religiös överdrift som Koranen varnar för: ”Överdriv inte i er religion.” Koranen säger därefter om Jesus:
”Messias, Jesus, Marias son, var endast Allahs sändebud.”
Koranen 4:171
Det betyder inte att kristna medvetet försökte lämna Gud. Tvärtom trodde de att de försvarade Jesus och sanningen om honom. Men enligt islam var problemet att Jesus upphöjdes från Guds Messias och tjänare till en del av Guds eget väsen.
Jesu egna ord som korrigering
Även här menar islam att Jesu egna ord ger en viktig korrigering. Jesus säger: ”Fadern är större än jag.” (Johannes 14:28). Han säger: ”Min Gud och er Gud.” (Johannes 20:17). Han ber: ”Inte som jag vill, utan som du vill.” (Matteus 26:39). Och han säger att det eviga livet är att känna ”den ende sanne Guden” och den som Gud har sänt (Johannes 17:3).
Dessa uttalanden är svåra att förena med idén att Jesus själv är den Gud som han tillber. Islam väljer därför att läsa Jesus genom dessa tydliga uttalanden snarare än genom senare filosofiska formuleringar.
Koranen som kriterium över tidigare skrifter
Koranen menar dessutom att människor kan förändra betydelsen av tidigare uppenbarelser. Den säger att vissa bland Skriftens folk ”förvränger orden från deras rätta platser” (Koranen 5:13), och den varnar för människor som skriver något med sina egna händer och sedan säger: ”Detta är från Allah.” (Koranen 2:79). Samtidigt erkänner Koranen att det finns rättfärdiga och uppriktiga människor bland Skriftens folk.
Det islamiska argumentet är därför mer nyanserat än att säga: ”Bibeln är helt falsk.” Islam säger snarare att den ursprungliga uppenbarelsen var sann, att delar av den ursprungliga vägledningen fortfarande finns kvar, men att människans tolkningar och teologiska utveckling blandades med den gudomliga vägledningen.
Koranen kommer därför som en furqān – ett kriterium som skiljer sanning från falskhet. Den bekräftar det som är sant i tidigare uppenbarelser men korrigerar samtidigt det som enligt islam har förändrats. Koranen säger om sig själv att den bekräftar tidigare skrifter och ”vakar över dem” (Koranen 5:48).
Jesus är inte problemet
Ur detta perspektiv gick kristendomen alltså inte snett på en enda dag. Snarare en gradvis utveckling: Jesus predikade den ende Guden; den tidiga kristna rörelsen utvecklade olika uppfattningar om Jesus; Paulus fick en central roll i den tidiga kristna teologin; evangelier och andra skrifter kom att bära olika teologiska perspektiv; och under de följande århundradena försökte kyrkan definiera Jesu natur genom teologiska debatter och kyrkomöten. Till slut blev treenigheten och Jesu fulla gudomlighet centrala dogmer inom den etablerade kyrkan.
Islam kommer därför inte för att säga att Jesus ska förkastas. Tvärtom återför islam Jesus till sin ursprungliga plats: Messias, Marias son, Guds sändebud och Guds tjänare.
Koranen säger:
”Messias, Jesus, Marias son, var endast Allahs sändebud och Hans ord som Han förmedlade till Maria, och en ande från Honom.”
Koranen 4:171
Alltså är inte Jesus problemet. Problemet är vad människor gjorde med Jesus efter honom.
Islam menar att Jesus kom för att leda människor till Gud, men att senare generationer började göra honom till föremål för tillbedjan. Därför återför Koranen honom till hans ursprungliga budskap:
”Allah är min Herre och er Herre, så dyrka Honom. Detta är den raka vägen.”
Koranen 3:51
Och det är här den islamiska trosläran om Jesus sammanfattas: Islam ber inte människan att välja mellan Gud och Jesus. Islam menar att man hedrar Jesus genom att dyrka den Gud som Jesus själv dyrkade.