Judendomen

En religion för ett folk – eller för hela mänskligheten?

Den grundläggande islamiska invändningen börjar med själva uppfattningen om religion. Om Gud är hela mänsklighetens Skapare är det svårt att förstå varför Hans slutliga religion skulle vara knuten till en specifik etnisk grupp. Judendomen är historiskt och religiöst starkt förknippad med Israels folk och bygger på ett särskilt förbund mellan Gud och Israels barn. En person kan visserligen konvertera till judendomen, men judendomen är inte i första hand utformad som en universell missionsreligion som kräver att hela mänskligheten ska bli judisk.

Islam har däremot från början ett universellt anspråk. Koranen säger:

”O människor! Jag är Allahs sändebud till er alla.”

Koranen 7:158

Muhammad ﷺ skickades alltså inte till en viss stam eller nation utan till hela mänskligheten. Detta passar bättre med idén om en slutlig uppenbarelse från Gud: den är inte begränsad till en etnicitet, ett språk eller ett geografiskt område.

Det betyder inte att judarna skulle vara förbjudna från Guds vägledning eller att alla judar är fördömda. Koranen gör tvärtom tydligt att människor bedöms efter tro och handling. Allah säger:

”Den ädlaste av er inför Allah är den mest gudfruktige.”

Koranen 49:13

Det finns alltså ingen islamisk lära om att en människa är överlägsen en annan enbart på grund av blod, folk eller etnicitet.

Varför sändes profeter efter Musa?

Detta leder till en annan viktig fråga: om judendomen är den slutliga religionen, varför skickade Gud profeter efter Musa? Efter Musa fortsatte Gud att sända profeter till Israels barn. David, Salomo, Elia, Jesaja, Jeremia och andra profeter förmedlade Guds vägledning. Bibeln säger:

”Herren Gud gör ingenting utan att han uppenbarar sin hemlighet för sina tjänare profeterna.”

Amos 3:7

Det visar att Israels folk inte fick en uppenbarelse som sedan var tänkt att vara helt avslutad för all framtid. Gud fortsatte att vägleda dem.

Jesus kom till Israels barn

Jesus عليه السلام kom också efter Musa och bekräftade Torah. Koranen säger:

”Och Vi sände Jesus, Marias son, efter dem, bekräftande det som fanns före honom i Tora.”

Koranen 5:46

Jesus var alltså inte en utomstående figur utan en del av den israelitiska profetiska traditionen. Han kom till Israels barn och kallade dem tillbaka till Gud.

Även Nya testamentet beskriver detta. Jesus säger:

”Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus.”

Matteus 15:24

Och när Jesus får frågan om vilket bud som är det viktigaste svarar han:

”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en.”

Markus 12:29

Detta är exakt den typ av monoteism som islam förknippar med Musa. Koranen säger:

”Allah är min Herre och er Herre. Dyrka därför Honom. Detta är den raka vägen.”

Koranen 3:51

Vad hände med budskapet efter Musa?

Problemet uppstår därför inte med Musa själv. Problemet är den senare utvecklingen.

Koranen beskriver att vissa bland Israels barn förändrade och förvrängde delar av den vägledning de hade fått. Allah säger:

”De förvränger orden från deras rätta platser och har glömt en del av det som de blev påminda om.”

Koranen 5:13

Och:

”Ve dem som skriver Skriften med sina egna händer och sedan säger: ’Detta är från Allah’…”

Koranen 2:79

Det islamiska argumentet är därför inte att varje vers i dagens judiska Bibel måste vara falsk. Det är att den ursprungliga Torah som Gud gav Musa inte automatiskt kan likställas med hela den senare texttradition, rabbinska tolkningen och religiösa utvecklingen som kom efteråt.

Detta är också varför Koranen beskriver sig själv som ett kriterium över tidigare skrifter:

”Vi har sänt ner till dig Skriften med sanningen, som bekräftar de tidigare Skrifterna och vakar över dem.”

Koranen 5:48

Koranen bekräftar alltså den sanning som finns kvar från tidigare uppenbarelser, samtidigt som den korrigerar sådant som enligt islam har förändrats.

Israels barns särskilda ställning

En annan central fråga är judendomens särskilda ställning för Israels folk. Koranen erkänner att Israels barn hade en särskild historisk position:

”O Israels barn! Minns Min välsignelse som Jag skänkte er och att Jag upphöjde er över världarna.”

Koranen 2:47

Men detta var inte ett permanent bevis på att Gud endast accepterar Israels folk eller att etnicitet i sig ger frälsning. Det var ett ansvar och en välsignelse som kunde förloras genom olydnad.

Det är också intressant att Bibeln själv betonar att fysisk tillhörighet inte är det enda som räknas. Samuel säger:

”Att lyda är bättre än offer.”

1 Samuelsboken 15:22

Detta ligger nära den islamiska principen att människans värde inför Gud inte avgörs av hennes blodslinje utan av hennes tro och gudsfruktan.

Guds vägledning kan inte bero på var man föds

Här kommer en av islams starkaste invändningar mot tanken på judendomen som den slutliga universella religionen: Guds vägledning kan inte rimligen vara beroende av att en människa föds in i ett visst folk.

En svensk, kines, afrikan eller arab kan födas tusentals kilometer från Israels historiska område och aldrig ha någon naturlig koppling till det judiska folket. Om Gud vill vägleda hela mänskligheten är det mer rimligt att Hans slutliga budskap är tillgängligt för alla människor på samma villkor.

Islam löser detta genom att göra religionen universell. Du behöver inte födas arab för att bli muslim. Du behöver inte vara från Quraysh. Du behöver inte tillhöra en viss stam eller nation. En människa kan acceptera islam oavsett sitt ursprung.

Koranen säger:

”Vi har inte sänt dig annat än till hela mänskligheten som en förkunnare av glada budskap och en varnare.”

Koranen 34:28

Abraham var varken jude eller kristen

Detta passar också med islams förståelse av Abraham. Abraham عليه السلام var varken jude eller kristen i den senare historiska betydelsen. Koranen säger:

”Ibrahim var varken jude eller kristen, utan han var en hanif, en muslim.”

Koranen 3:67

Med ”muslim” menas här en person som underkastar sig Gud. Det islamiska argumentet är alltså att den ursprungliga religionen inte var en etnisk identitet utan underkastelse inför den ende Guden.

Muhammad ﷺ kom därför inte med en ny Gud eller en helt ny religion. Han kom med samma grundläggande budskap som Abraham, Musa och Jesus: dyrka endast Gud.

Koranen säger:

”Vi har inte sänt någon före dig utan att Vi uppenbarade för honom: ’Det finns ingen gud utom Jag, så dyrka Mig.’”

Koranen 21:25

Det är också därför islam inte ser Muhammad ﷺ som en konkurrent till Musa. Han är den sista länken i samma profetiska kedja.

Koranen säger:

”Säg: Vi tror på Allah och på det som har sänts ner till oss och det som sänts ner till Ibrahim, Ismail, Ishaq, Ya'qub och stammarna, och det som gavs till Musa och Jesus och profeterna från deras Herre. Vi gör ingen åtskillnad mellan någon av dem.”

Koranen 2:136

Islam erkänner alltså Musa, men förkastar idén att människor efter honom har rätt att göra Guds religion till ett permanent etniskt monopol.

En kedja som slutar i en universell uppenbarelse

Musa fick Torah. Israels folk fick vägledning. När människor avvek skickade Gud fler profeter. Jesus kom och bekräftade Torah och kallade Israels barn tillbaka till Gud. Därefter kom Muhammad ﷺ som den sista profeten med en universell uppenbarelse.

Koranen sammanfattar denna profetiska kontinuitet:

”Er Gud är en enda Gud. Det finns ingen gud utom Han, den Nåderike, den Barmhärtige.”

Koranen 2:163

Ur islamiskt perspektiv var Musa sann, Torah var ursprungligen sann och Israels folk fick verklig uppenbarelse. Men Gud fortsatte att sända profeter, uppenbarelsen utsattes för mänskliga förändringar och religionen kom att utvecklas genom mänskliga tolkningar och traditioner. Därför behövdes slutligen en universell uppenbarelse som återställde den ursprungliga kärnan: tawhid – att endast dyrka den ende Guden.